Plato not Prozac
Marinoff, L. (1999) Plato not Prozac. N.Y. HarperCollins
Recension av Dan Stiwne
Kanske
som en reaktion på vår tids "moderna projekt" rörande psykiska problem och
deras behandling – det bio-medicinska synsättet och dess psykologiska svans,
de behandlingsinriktningar som nöjer sig med kvasimedicinska diagnostiska
kategorier och teknikfixerade interventioner, är Marinoff´s bok Plato not
Prozac ett utmanande alternativ. Han vill återinsätta användandet av den
tillämpade filosofin som stödfunktion och läkekonst och visa på dess
möjligheter att vara till nytta.
Detta är en metod lika gammal som människan själv, menar Marinoff, detta att gå till våra stora tänkare för att få perspektiv på mänskliga dilemman, konflikter, och den ångest och oro vi alla kan uppleva. Bäst gör man detta genom att söka upp en samtalspartner – i detta fall en filosofiskt skolad person – och försöka klargöra för sig själv och lyssnaren sina grundläggande motiv, sina förhoppningar och farhågor, sina värden och implicita prioriteringar. Marinoff föreslår ett eget tillvägagångssätt kallat PEACE (in your time) genom vilket klienten leds genom olika steg: Problemformulering och problemklargörande. Genom att finna och uttrycka de djupa känslor (Emotioner) som är förknippade med problemet. Vidare genom Analys där de alternativ man har för sitt handlande identifieras och värderas, samt i fjärde steget – Contemplation – där man tar man ett steg tillbaka och överblickar situationen som helhet och försöker få ett filosofiskt perspektiv på detta. Genom femte stadiet försöker man uppnå ’Ekvilibrium’ där man försöker nå en acceptabel jämvikt och klarhet i sina handlingar och alternativ. Man har nu nått den lösning man förmår genomföra och leva väl med.
Runt detta tillvägagångssätt kretsar sedan boken genom fall och vinjetter som används för att exemplifiera såväl hur man går till väga och vilket synsätt som ligger bakom tillvägagångssättet. Kännetecknande för fallbeskrivningarna är att klienterna tar upp tämligen avgränsade problem som rör vanliga, men för den skull, för den enskilde, inte särskilt enkla problem. Det kan röra relationsproblem, skilsmässor, reaktioner på förluster, på sjukdomsbesked, hur man skall ställa sig till en besvärlig chef på jobbet, eller hur man kan hantera risken att få sparken från jobbet.
Visserligen markerar Marinoff här och var att han inte avser att komma åt direkta psykiska störningar eller ’sjukdomar’, utan främst anger en metod för att möta vardagslivets naturliga förtretligheter, men i de exempel han använder framgår att han inte väjer för sådant som är psykiatrins stora bekymmer idag. Patienter med ångest, förstämningsproblem, depressiva problem, människor utan mening i livet och som upplever stress eller tristess, ensamhet och tomhet. Därav hans utmaning mot ’lyckopillret Prozac’. Han menar – förvisso tillsammans med många andra terapeuter idag – att detta med ångest och förstämning främst är ett psykologiskt/ filosofiskt problem som har att göra med oförmågan att leva bra och inte primärt är orsakat av någon brist i hjärnans kemiska substanser. Rätt behandling är således samtal rörande livsinnehåll, relationer och förhållandet till existentiella villkor. Även om Marinoff skojar en del med existentialismen, särskilt dess svarta sida, menar han dock att denna har något viktigt att komma med i bemötandet av personer i kris och förstämning. Att möta livets begränsningar och att se att mening är något som skapas av oss i detta livet leder snarare till aktivitet och initiativ än till hopplöshet och förfall, menar han. Och detta tar den tillämpade filosofen till vara.
Boken har sina svaga sidor, vilket är naturligt med de tanke på det storslagna projekt Marinoff åtagit sig. Att vaska fram, ur filosofins 2500 åriga visdom, det som är praktiskt tillämpbart för att hjälpa människan framåt i hennes varierade problem och dilemman, är inte lätt. Ibland ger boken intryck av att vara en tämligen hurtig kokboks-manual, där varje problem har sin lilla box med ett tänkvärt citat. I detta ger nog boken uttryck för en stark optimism byggd på en lätt övertro på människans rationalitet – tankens makt över känslan. Marinoff, tänker sig således att efter enbart en eller ett par konsultationer där PEACE-processen gås igenom, hittar klienten sina filosofiska visdomsord och skall sedan kunna leva väl och veta sina alternativ. Själv tror jag detta är en ganska överoptimistisk föreställning då det är min erfarenhet att relationsproblem, livsproblem och symtom ofta hänger ihop i ett tämligen globalt verkande system och att man svårligen kan bryta ut det ena från det andra. Filosofiska visdomsord löper alltså risken att för en del klienter tillhandahålla stenar istället för bröd.
Å andra sidan ger boken många goda argument för ’den tredje ståndpunkten’ inom psykologisk behandling – dvs den som bottnar i humanistiska och existentiella perspektiv och betonar människans behov av klarhet i sina grundläggande livsvillkor och livsval. Som påpekats från många håll är dessa frågor inte minst viktiga idag med dess teknikfixering och den stora förhoppningen att genteknik, nya mediciner och manualstyrda tekniker skall lösa våra mänskliga problem och dilemman, en gång för alla. Här är boken övertygande och befriande och dessutom konsekvent utan att bli antagonistisk.
När det gäller det rent filosofiska innehållet blir detta, som sagt, tämligen fragmentariskt och kokboksaktigt. Författaren försöker på slutet komma in med en sorts "hit parade" där filosofers budskap kokats ned till en liten essens. Detta är väl kanske inte så lyckat och ger ett ganska amerikanskt, ytligt intryck. Bokens adresslista till verksamma filosofiska praktiker är jag tveksam till. Den ger mer intryck av att vilja sprida en rörelse och auktorisera vissa personer, vars kvalifikationer vi som läsare knappast kan veta något om.
Denna bok kan emellertid ge upphov till två mycket positiva effekter, även om de är indirekta. Dels att terapeuter blir uppmärksamma på den starka rörelse som uppstått i gränslandet mellan mellan medicin, psykologi och filosofi och som tar sig uttryck i s.k. "filosofisk praktik" och vars vetenskapliga område handlar om filosofiska aspekter på psykisk hälsa och ohälsa ( se t ex "The Nordic network for Philosophy, Medicine and Mental Health). Dels tjänar en bok sådan som Marinoffs kanske den viktiga uppgiften att återföra oss till den skatt av mänskligt vetande som ligger förborgat i den klassiska, filosofiska bildningen. Här, misstänker jag, har terapeuter mycket att ta igen av försummelser.
Slutligen: för den intresserade vill jag gärna, i sammanhanget, tipsa om en internationell konferens rörande "Philosophy and Mental Health, Madness, Science and Society" som äger rum i Florens 26-29 augusti 2000.
Men det är förstås en annan historia.
Dan Stiwne
Copyright © 2004–2011 mbjweb | Webmaster | Kontaktinformation | Länksida | www.existens.nu | www.sept.se